Att låta byggnader stå över tid så att de kan användas av flera generationer är förstås så cirkulärt det kan bli. Här är några tankar om byggnadsvård och återbruk av byggmaterial.

Den här texten skrevs ursprungligen för utställningen Långlivat på Nääs slöjd & byggnadsvård utanför Göteborg (bilden ovan). Utställningen står till och med oktober 2020 och finns också tillgänglig som webbversion. Texten är något omredigerad här.

Vad har cirkulär ekonomi med byggnadsvård att göra?

Betraktar man äldre tiders byggande så inser man snabbt att det på många sätt går hand i hand med den cirkulära ekonomin. Att byggnader kunnat stå i hundratals år och så att säga cirkulerats mellan generationer beror bland annat på att material och hantverk håller hög kvalitet. De har också tålt slitaget från många generationers ögon och åldrats vackert. Material och konstruktioner är sådana att äldre hus är som gjorda för att vårdas, genom enkelt underhåll och möjligheter att byta skadade delar. Byggmaterialen är i hög grad naturliga – massivt trä, tegel, kalk, linisolering, linoljefärg… – vilket gör att om en sådan byggnad skulle stå och förfalla och, måhända hypotetiskt, slutligen återtas av naturen så skulle stora delar brytas ner, annat skulle bli kvar men inte åsamka skada i ekosystemet. Slutligen är byggteknikerna ofta baserade på reversibla lösningar, alltså att husen kan tas isär, och byggas upp någon annanstans, så som är möjligt med äldre tiders timmerhus, men också exempelvis tegeltak.

På timmerhus går
delar att byta, och husen kan plockas ner för att sättas upp någon annanstans. På bilden en timrad magasinsbyggnad där syllstocken ska bytas ut. Foto Handkraft Timmerhus

Att låta byggnader stå över tid

Det finns en slags självklar logik i att de byggnader som står över tid, som människor tycker om och förvaltar så att de kan cirkuleras mellan generationerna, också är de bästa för miljön. De grönaste byggnaderna är de som redan byggts, och som får stå kvar. Forskning har visat att det kan ta så mycket som 80 år att kompensera för de växthusgasutsläpp som uppstår när man river och bygger nytt istället för att bevara och renovera. Detta trots att de nya byggnaderna som man jämförde med i studierna var mer energisnåla när det gäller uppvärmning.

Att låta byggnader stå över tid representeras förstås av de innersta cirklarna i teknosfären i modellen över den cirkulära ekonomin (ovan). Forskarna Satu Huuka och Inge Vestergaard har gjort en anpassning av modellen utifrån en byggnadskontext, som jag tycker är mycket förtjänstfull (nedan). Den tydliggör på ett annat sätt att de grönaste – eller mest cirkulära – husen är de som redan är byggda och som underhålls och vårdas.

Jag vill se byggnadsvård som ett förfarande som inte bara handlar om att ta hand om äldre byggnader som är hundra eller flera hundra år gamla, utan också om att vårda och utveckla byggnader som är betydligt yngre än så. En del i att ”låta byggnader stå över tid” handlar ju om att varsamt omforma dem så att de blir funktionella för samtidens människor. Istället för att riva en hel byggnad så kan man till exempel återanvända och utveckla en befintlig byggnad med påbyggnader för att möta efterfrågan på nya bostäder och lokaler. Ett inspirerande reportage i tidningen Trä! (2/2020) visar upp fyra aktuella svenska exempel på just detta, där byggnader som Trikåfabriken i Stockholm och SkellefteåKraft:s kontor i Skellefteå fått ett antal nya våningsplan med trästomme. Trä är ju, förutom att det är mer klimatvänligt än betongkonstruktioner, förhållandevis lätt och gör det möjligt att förtäta stadsmiljön och öka livslängden på befintliga byggnader på ett flexibelt sätt.

”En del i att ’låta byggnader
stå över tid’ handlar om att varsamt omforma dem så att de blir funktionella för samtidens människor”

Tillbyggnaden i trä på Trikåfabriken i Hammarby sjöstad i Stockholm har gjort att den ursprungliga byggnaden har kunnat bevaras och uppdateras till moderna behov. Foto Robin Hayes (via Tengbom arkitekter)

Hur ser framtiden ut?

Att vårda byggnader så att de kan stå över lång tid är förstås ett tilltalande ideal, som också är nödvändigt ur ett klimatperspektiv. Men vad med allt rivningsmaterial? Enorma mängder fullt funktionellt byggmaterial går idag i containern på löpande band, som en perfekt illustration av den linjära ekonomins idioti. Rivning behöver gå från att vara demolering till att i högre utsträckning handla om dekonstruktion av byggnader, där byggkomponenter bedöms och tas om hand för att säljas på en begagnatmarknad. Detta representeras av den andra stationen i Hutta & Vestergaards modell (”Component preservation”).

Sen är det ju som så att flödena är stora och för att det ska bli rationellt skulle metoder behöva utvecklas där rivet material kan ingå i färdiga komponenter som kan användas vid nyproduktion, en slags produktifiering av denna typ av avfallsmaterial. Första gången jag kom i kontakt med det här tankesättet var på utställningen Wasteland på konsthallen Vandalorum utanför Värnamo, sommaren 2018. Den danska arkitektbyrån Lendager Group hade i utställningen skapat ett antal konceptkomponenter med utgångspunkt från material som trä, betong, tegel och glas. Där fanns till exempel utsågade sektioner av tegelväggar från rivningsfastigheter, som kan sammanfogas på nytt som färdiga block vid nyproduktion; där fanns rustikt råa fasadmaterial gjorda av uttjänta fönsterramar; och där fanns stora fönstersektioner sammanfogade av kasserade fönster i olika storlekar. Allt med en väldigt modern känsla. Är detta framtidens eller till och med samtidens uppdaterade återbruk? Åk ner till Danmark och bedöm själv, flera av dessa konceptkomponenter är använda i byggnader i Köpenhamn och Ørestad. På snäppet närmare håll finns det nyuppförda kontorshuset Epic i Malmö som har en innerfasad konstruerad av just uttjänta fönsterramar.


Bostadsområdet Upcycle Studios i Ørestad är till stor del byggt av återbrukade material, bland annat kasserade fönster och betong gjuten med inslag av betongavfall från Köpenhamns tunnelbana. Foto Rasmus Hortshoj

Lendagers lösningar är förstås svårtemotståndliga, i alla fall för mig. Men man ska ha med sig i tanken att deras konceptkomponenter bygger på byggindustrins linjära flöden av material. Konceptkomponenterna gör det möjligt att på ett närmast brutalt sätt kapa dessa linjära flöden och böja dem in i den cirkulära ekonomin.

”Tänk om vi kunde skapa
demonterbar arkitektur, där det ingående byggmaterialet kan monteras isär och ingå i en ny byggnation?”

Men tänk om vi kunde skapa demonterbar arkitektur, där det ingående byggmaterialet efter byggnadens användningstid kan monteras isär och ingå i en ny byggnation? Arkitektur som har äldre tiders reversibla lösningar som ideal? Precis det har den danska arkitektbyrån GXN strävat efter i Circle House, världens första bostadshus som byggs av material som ska kunna återanvändas utan att förlora i värde. Byggprojektet består av 60 huskroppar i Lisbjerg utanför Aarhus konstruerade av betongelement, golv, gipsväggar och fasader som kan plockas isär och användas på nytt, med bibehållen kvalitet.

På ett sätt kanske Circle House representerar en total motsats till ett annat ideal som jag skrivit om ovan, nämligen det att låta byggnader stå över tid. Projicerat mot framtiden så är jag övertygad om att vi behöver byggnader som är både-och: Byggnader som kan stå länge, som tål ögats slitage och är gjorda för att vårdas – samtidigt som de är flexibla nog, med reversibla lösningar där det är möjligt, att låta oss omforma byggnaden i takt med att behovet av nya användningsområden utvecklas.