Robert FalckHur kan ansvaret för avfall fördelas mellan stat, företag och individ? Max Källman resonerar kring ansvarsfrågan, bland annat utifrån Robert Falcks bok Smarta sopor och ett samtal om klimatet i SVT:s Runda bordet.

Det här är det första i en serie gästinlägg som skrivs av Max Källman, masterstudent i sociologi vid Göteborgs universitet som gör praktik på CircularEconomy.se. Eventuella ståndpunkter som uttrycks är skribentens egna.

Två av principerna för den cirkulära ekonomiska modellen är att designa produkter för att minimera mängden avfall och att det avfall som produceras ska vara en tillgång istället för en börda. För att ställa om dagens hantering av avfall till ett hållbart förfarande krävs det omfattande strukturförändringar.

”Att hindra sopberget från att fortsätta växa är en del av svaret i klimatfrågan.” Så skriver Robert Falk (se vinjettbilden), tidigare vd på SRV återvinning, i boken Smarta sopor. Växande mängder avfall bidrar till förstörd närmiljö, förbrukning av ändliga naturresurser och global uppvärmning. Att det finns problem med växande avfallsberg råder det stor enighet om bland experter, som föreslår olika vägar att  lösa problemen.

Runda bordet

Detta inlägg kommer att ägnas åt frågan hur ansvaret för avfall kan fördelas i arbetet med att lösa avfallsproblemet. Jag diskuterar följande frågeställningar, främst utifrån Smarta sopor och samtalet om klimatet i SVT:s Runda bordet (bilden ovan):

Hur är det rimligt att fördela ansvaret för avfall mellan stat, företag och individ?

Vad krävs för att styra mot ett cirkulärt samhälle där konsumtion inte är kopplat till ökade mängder skadligt avfall?

Robert Falck menar att dagens avfallshantering bygger på mångas medvetna och ideella engagemang. Det är självklart en bra sak att uppmuntra till exempel till återvinning. Men krav på en ständigt förfinad avfallssortering med fler och fler olika kärl är, som Falck uttrycker det, en återvändsgränd. Att lägga för stort ansvar på individen underminerar engagemang. Avfallshanteringen tar redan i dag onödigt mycket tid och kraft, enligt honom.

Jag anser att vi inte kan begära att alla människor ska vara fullt insatta i avfallshantering och ständigt uppdatera sin kunskap. Det är inte en realistisk förhoppning. Ökad kunskap om miljöproblem och hur man kan agera hållbart når inte alla och biter inte heller på alla.

Professorn i miljövetenskap Johan Rockström påtalar i samtalet om klimatet i Runda bordet (tillgängligt på SVT Play) att det klassiska sättet att hantera miljöfrågor på individnivå har varit att individen ska ta in kunskap, bli engagerad och vara beredd att betala lite mer.

Johan Rockström

Rockström säger att vi på det sättet bara får med oss en minoritet av medborgarna och att det krävs kollektiva lösningar. Vi måste få de som är likgiltiga inför avfallsproblemen att göra rätt genom att skapa en situation som innebär att det är billigare och lättare att göra rätt än att göra fel. Rockström säger att diskussionen i dag sitter fast i att man ska vara så oerhört engagerad för att agera hållbart. Det räcker inte. Om vi vill ha en snabb förbättring av akuta miljöproblem, kan de inte göras till individuella problem.

Rockström säger att diskussionen i dag sitter fast i att man ska vara så oerhört engagerad för att agera hållbart. Det räcker inte.

Jag anser att fokus ska riktas på staten och företagen, som kan påverka mängden avfall som individer producerar genom konsumtion. Falck menar att Sverige med dagens politik kommer att missa sina övergripande miljömål mål som politiker själva har bestämt. I Runda bordet verkar de inbjudna experterna vara överens om att politiker måste sätta kraftfulla mål. Ett mål skulle kunna vara att Sverige ska vara helt fossilfritt om tjugo år. Målen måste således bli högre och arbetet med att uppnå målen hårdare. Arbetet som görs i dag räcker inte ens till att uppnå dagens för lågt satta mål.

Falck menar att ekonomiska incitament och marknadsmekanismer i stor utsträckning fungerar för att skapa en bättre avfallshantering. Skatter och avgifter är effektiva styrmedel i vissa fall. I andra fall kan belöningar, i form av pantsystem eller liknade, vara effektiva. I en del fall behövs rena förbud. 

Smarta soporFalck menar att en utveckling mot en hållbar avfallshantering är möjlig, med en konsekvent politik. Sveriges deponi av sopor är ett exempel på hur skatter kan användas som styrmedel. År 1999 infördes en deponiskatt i Sverige och 2012 hade deponin minskat till en fyrtiondedel från 1994 års nivåer. Utan politiska beslut om deponiskatt menar Falck att denna utveckling aldrig hade skett.

En del experter förespråkar en omfattande förbränning av sopor, medan andra ser dagens förbränningsnivåer som ett problem och vill satsa mer på materialåtervinning. CircularEconomy.se tar ställning för mer materialåtervinning. Falck delar denna åsikt, och ser förbränningsskatt som en effektiv metod att styra mot mer materialåtervinning. På andra sidan finns det en mängd intressenter som förespråkar fortsatt omfattande och förfinade system för förbränning. Det finns också starka intressen i detta, med företag som får tillgång till billig energi genom att utnyttja sopor till förbränning.

Enligt en ståndpunkt i boken Sopor hit och dit från Formas kan belöningar fungera som incitament att agera mer hållbart. Hushållen skulle kunna få ekonomisk ersättning när de lämnar sorterat material till insamlingsentreprenörer. Falck menar att panter borde införas i fler sammanhang. Det ger drivkrafter att agera så att material hamnar rätt.

I en del sammanhang krävs rena förbud för att styra mot en hållbar avfallshantering. I Runda bordet nämner Gustav Arrhenius, professor i filosofi och vd för Institutet för framtidsstudier, att han kan ”komma på hur många exempel som helst” hur förbud får effekter som diskussion och information inte förmår skapa. Han nämner rökning på krogen som exempel. Information och moraliska diskussioner om att ta hänsyn till varandra hade troligen endast haft marginella effekter enligt Arrhenius. Med förbud har rökning på krogen snabbt försvunnit.

I Runda bordet lyfter stadsplaneringsforskaren Karin Bradley, som intresserar sig för kollaborativ ekonomi, fram ”substitutionsprincipen” för kemikalier (att man enligt lag måste plocka bort skadliga kemikalier när det finns bättre alternativ att tillgå). Det ska alltså inte gå att köpa produkter med kemikalier som är farligare än de alternativ som finns. Bradley frågar sig då varför man inte kan använda substitutionsprincipen på andra varor – ”varför ska jag kunna köpa ris som har förstört miljön för människor i Thailand till exempel, när det finns bättre alternativ”? Ett för miljön sämre ris är ofta billigare än ett bättre.  Rockström tillägger då att riset som har förstört miljön är billigare eftersom ”planeten subventionerar det”. Det kan säljas billigare eftersom företag som säljer riset har struntat i att lägga pengar på att skydda miljön i produktionen. Planeten skickar inga fakturor tillbaka in i ekonomin. länge billigt ris som förstört miljön får säljas, läggs ett väldigt stort ansvar på individen att konsumera rätt. 

Till synes små men viktiga detaljer som försvårar individers avfallssortering kan åtgärdas med lagstiftning. Kuvert med plastfönster och/eller med ”oslickat” gummerat klister ska inte sorteras med tidningar, men kuvert med bara gummerat klister som slickats är inget problem. Istället för att det ska ligga på individen att hålla reda på detta förespråkar Falck förbud mot kuvert med fönster och gummering. Då tvingas företag som producerar kuvert att ta till andra lösningar.

Ett stort avfallsproblem är alla förpackningar med blandade material. Jag köpte ett tvåpack semlor på en dagligvaruhandel. Förpackningen var av papper med ett plastfönster så att man kunde se bakverken. Långt ifrån alla klipper ut plasten från förpackningen och sorterar det separat från pappret. På samma sätt som med kuverten skulle lagstiftning fungera här också (det blir mer komplicerat, men är värt att fundera på). Att separera material är en av den cirkulära ekonomins principer. Många förpackningar är ogenomtänkta i sin design och skapar onödiga problem i avfallshanteringen trots att det finns alternativ. Hur lagar formellt och praktiskt ska utformas för att ge en önskad effekt är en fråga värd att utreda.

I Runda bordet verkar experterna vara överens om att individers motivation att ta ansvar för miljön påverkas om man känner att andra också är beredda att ta ansvar. Ingen vill känna att man är den enda som försöker göra rätt.

Det offentliga har också stor påverkan på individer. Hur statliga bolag, pensionsfonder och andra investerar och agerar är av central betydelse. Rockström menar att övergripande juridiskt bindande klimatavtal är nödvändigt. För mycket kopplas till lokala förändringar på individnivå. Det bästa sättet att frigöra människor från klimatångest och ge dem en skjuts att agera klimatsmart är bindande klimatavtal på global nivå. På sätt kan människor som vill engagera sig och leva hållbart känna att politiker också visar att de vill det. Det vore frigörande. Människor måste känna att de övergripande systemen stödjer en hållbar utveckling istället för att utgöra hinder. Det är lätt att undra vad det har för nytta för miljön att sortera sina privata sopor, om staten samtidigt storsatsar på någon verksamhet som förstör miljön.

Robert Falck menar att ‘det ska vara lätt att göra rätt’ för individen att sortera sitt avfall. Jag säger snarare att ‘det ska vara det enda naturliga att göra rätt’.

Så, hur är det rimligt att fördela ansvaret för avfall mellan stat, företag och individ? Svaret är väl att det ligger på alla nivåer. Men jag väljer att betona betydelsen av statens ansvar i första hand, på företag som producerar produkter som ger avfall i andra hand och i sista hand på individerna som konsumerar. Falck menar att ”det ska vara lätt att göra rätt” för individen att sortera sitt avfall. Jag säger snarare att ”det ska vara det enda naturliga att göra rätt”. Vi måste få de som är likgiltiga inför avfallsproblemen att välja rätt. Det gör de automatiskt om inga dåliga alternativ finns tillgängliga. Det finns en fara i att fastna i att man måste vara så oerhört engagerad för att göra rätt. Engagemanget för avfallssortering kan lätt undermineras med för mycket ansvar på individen.

Vad krävs då för att styra mot ett cirkulärt samhälle där konsumtion inte är kopplat till ökade mängder skadligt avfall? Istället för att lägga fokus på individen vill jag lämna några förslag på hur avfallsproblematiken kan hanteras, med målet att uppnå en hållbar avfallshantering i ett cirkulärt ekonomiskt system. Staten bör intensifiera och förfina lagstiftning för avfall och utveckla mer effektiva styrmedel. Som Rockström påtalar i Runda bordet måste politiker lita på att folk vill styra mot en hållbar utveckling. Politiken måste fatta de nödvändiga besluten först och invänta vad folk tycker om dem sen. Som Falck uttrycker det vet politiker vilka åtgärder som behövs för klimatet, men de vet inte hur man ska bli omvald. Det krävs mod.

Det bör införas förbud mot olika material och förpackningstyper. Substitutionsprincipen för kemikalier bör användas på fler områden. Högre panter och pant på fler saker kan ha god effekt. Avgifter på förbränning är ett förslag som är i linje med den cirkulära ekonomins principer om ökad återanvändning och materialåtervinning.

Företagen får med statlig styrning riktlinjer att utveckla smarta lösningar på produkter och förpackningar inom ramarna för vad som är beslutat. Minst ansvar läggs på individer, som bara ska kunna konsumera varor som dels är lätta att sortera dels innehåller inga eller minimalt med ämnen och material som inte kan återföras till det naturliga eller tekniska kretsloppet. En cirkulär ekonomi där sopor är en tillgång istället för en börda innebär ett systemskifte. Detta kräver att modiga politiska beslut lägger grunden för att skapa en hållbar avfallssituation.

 

 

Foto Hans Christiansen (porträtt Robert Falck) + SVT (Runda bordet)