Har vi tröttnat på att behöva slänga nästan nya prylar som gått sönder? Vill vi återta den reparationskultur som var så vanlig i vårt samhälle i mormors generation? Jag har gjort nedslag i verksamheter i Paris, Barcelona och Täby som pekar på det.
Den här texten publicerades ursprungligen i magasinet Camino 40 (höst 2015). Mer information om Camino och hur du gör för att prenumerera här.
Cykelverkstad för alla:
Cyclofficine, Paris
Dominique Carno sitter på golvet i en stimmig lokal i nordvästra Paris och rotar i en låda med handbromsdelar. Bredvid sig har hon en ung kille från grannskapet som kommit till Cyclofficine för att laga sin mountainbike. På fransk engelska berättar Dominique om verksamheten.
– Det handlar om att göra människor oberoende av det ekonomiska systemet och de stora sportaffärerna och lära dem att reparera sina cyklar själva. Vi hjälper dem med en lokal, verktyg och återbrukade reservdelar. Vi lagar cyklarna tillsammans och lär av varandra.
Cyclofficine är ett så kallat cykelkök, eller bike kitchen på engelska. Konceptet kommer ursprungligen från USA men har spridit sig till många städer runt om i världen. I Sverige finns cykelkök bland annat i Göteborg, Malmö och Jönköping.
Att reparera sin cykel på egen hand kan vara en rätt jobbig historia. Specialverktyg behövs och plats för ett stativ som cykeln kan hängas upp på. Idén med cykelkök är att göra det möjligt för vem som helst att få tillgång till en fullt utrustad cykelverkstad, till en väldigt liten kostnad.
Medlemmarna i Cyclofficine betalar 15 euro om året och kan då besöka någon av de tre verkstäder som finns i Paris. Verkstäderna är öppna alla kvällar i veckan förutom söndag. Kommunen skjuter till pengar för lokalen och två avlönade personer. Reservdelar kommer från skrotcyklar som verksamheten får till skänks, och delarna är fria att använda för medlemmarna.
Vad är det viktigaste med Cyclofficines verksamhet?
– Det här är ett fattigt område med många invandrare. Det är fantastiskt att barn som har det svårt på grund av den ekonomiska situationen kan komma hit och lära sig reparera sina egna cyklar. Jag älskar att se små flickor gå och hämta verktyg och använda dem och dela sin kunskap med andra barn.
Bättre än nytt:
Millor que nou, Barcelona
Det är mitt i augusti och Àlex Piñol Montolio gör sin sista dag på jobbet inför semestern. Millor que nous enorma reparationsverkstad i centrala Barcelona är städad för säsongen och gapar semestertom. Alla andra månader av året besöks centret av i genomsnitt 1000 personer som kommer för att laga sådant som strykjärn, hörlurar, dammsugare, stolar och kläder. De får tillgång till verktyg och hjälp av specialister på olika typer av reparationer.
Programmet Millor que nou (katalanska för ”bättre än nytt”) har varit igång sedan 2009 och drivs av Àrea Metropolitana de Barcelona, en administrativ enhet för Storbarcelonas sammanlagt 36 kommuner, som bland annat har hand om områdets avfallshantering.
– Syftet är att skapa intresse för att förebygga avfall på olika sätt, genom kompostering, reparationer och att köpa på second hand. Intresset har varit väldigt stort och så många som 15 000 personer har registrerat sig på Millor que nous webbplats.
I lokalerna finns ett rum för att laga hemelektronik, ett annat är fullt med symaskiner, här finns möbelverkstad och måleriutrymmen och mycket annat. Just nu iordningställs ett kök för att laga mat på rester, och en stor sal ska bli bytesmarknad där den som lämnar in en pryl får poäng som kan användas för att byta till sig något annat.
Verkstäder finns också i några av de kringliggande kommunerna och Millor que nous specialister åker ut till övriga kommuner och håller lokala workshops.
Går samhället mot att fler och fler vill reparera och återanvända saker?
– Ja, inte minst på grund av den ekonomiska krisen, och om människor ges möjlighet, så kommer de också att reparera mera. Förutom reparationsverkstäder så behövs lagändringar som gynnar design av produkter som går att laga.
Köp en använd dator:
Inrego, Täby
Erik Pettersson visar runt i Inregos sprillans nya lokaler i Täby utanför Stockholm. Han är hållbarhetschef för en verksamhet som årligen hanterar 200 000 begagnade datorer och andra IT-enheter. Inrego köper in använd IT-utrustning från myndigheter och företag som sedan dataraderas, fixas till och säljs vidare. Kunderna är svenska kommuner och skolor, men också företag och privatpersoner.
– Genom att köpa återanvänd IT-utrustning så kan våra kunder få ungefär dubbelt så många datorer för samma pengar. Det är lätt att tänka ”vad ska man med en begagnad dator till?”, men i Sverige har företag och myndigheter en utbytescykel på tre år, så många av de datorer vi tar hand om är tre år gamla och fungerar oftast väldigt bra fortfarande. I de flesta fall handlar det snarast om att testa så att allt fungerar än att utföra regelrätta reparationer.
Miljönyttan är uppenbar: Enligt siffror från FN går det i genomsnitt åt 22 kilo kemikalier, 240 kilo fossila bränslen och 1500 liter vatten för att tillverka en dator, förutom de plaster och metaller som ingår i själva produkten.
– Det naturliga är att återanvändning blir en del av hur vi hanterar IT globalt i framtiden. I dagsläget har vi ett enormt slöseri, av både naturresurser och ekonomiskt värde. Även återvinning är slöseri, det vill säga att mala ner någonting som är fungerande.
Hur kan återanvändningen av IT-utrustning öka?
– Tyvärr är okunskapen stor om att det här alternativet finns. Att skrota är enkelt och bekvämt, men kanske är det för enkelt, det behöver istället bli mycket enklare att återanvända i samhället. Någon slags skatteväxling behövs också så att det blir dyrare att använda nya, jungfruliga råmaterial och billigare med arbetsintensiva verksamheter som att reparera för återanvändning.
Foto Tobias Jansson