Reuse, repair och recycle är alla komponenter i den cirkulära ekonomin men vi måste vara noga med att de är långt ifrån lika bra. Rebecka Carlsson talar sig varm för delandeekonomins löften om smartare användande av jordens resurser.

Det här är ett gästinlägg av Rebecka Carlsson, medgrundare av Workaround. Ståndpunkter som uttrycks är skribentens egna och delas inte nödvändigtvis av CircularEconomy.se

På senaste Copenhagen Fashion Summit pressades en svensk klädjätte hårt av ekomodecelebriteten Livia Firth som påpekade att varje aktör som vill göra anspråk på att vara det minsta cirkulär måste överge slit och släng-idealet. Klädjättens hållbarhetschef svarade att de valt en egen form av cirkulär ekonomi där masskonsumtion fortsätter att vara centralt men där materialet ska återvinnas.

Det är ett resonemang som inte går ihop. Vi vet alla att för varje gång produkter mals ner för att byggas upp igen försämras materialet, energi går åt som i värsta fall inte är förnybar och när det gäller massproduktion tillkommer en rad andra moraliskt problematiska aspekter som arbetarnas livsvillkor. Någon helt cirkulär ekonomi har vi inte tillgång till än. Därför är det betydligt bättre med mindre kvantiteter som går ”ganska cirkulärt” än större kvantiteter som går ”ganska cirkulärt”.

Men hur kan vi bygga en ekonomi där saker används mycket längre innan de återvinns? Ena lösningen är att vi som på de gamla goda tiden äger färre saker som vi använder längre. Idag kallas det ibland voluntary simplicity och rörelsen ökar förvisso snabbt i popularitet. Jag tror ändå att det sätt som kommer gillas mest av flest är Sharing Economy. Här använder vi ofta smarta internetlösningar för att dela saker med varandra. I begreppets vidaste mening innefattas alltifrån leasing till swapping, försäljning av licenser/service istället för produkt, giving economy och kollaborativ konsumtion. Det fina med Sharing Economy är att den förenar att många får tillgång till mer samtidigt som väsentligt färre prylar behövs.

”Uppenbart är att disruptiva
innovationer nu utmanar bransch
efter bransch och många
tillämpar just delning”

Många är överens om att vi står på kanten till en nästa industriell revolution. Exakt vad den kommer innebära svarar vi olika på men uppenbart är att disruptiva innovationer nu utmanar bransch efter bransch och många tillämpar just delning. Spotify är första skolexemplet. När de gav oss ett nytt sätt att lyssna på musik skrattade företagsledare från alla möjliga branscher högt och pekade på skivbolagen som var så efter. Hotellbranschen kände sig nog knappast hotade. Ingen skulle väl försöka skicka hotellrum över internet… Nu bara några år senare är Airbnb världens största hotellkedja, värderat till 167 miljarder kronor, helt utan att äga ett enda hotellrum. De låter oss dela våra hem med varandra istället.

Och det finns många exempel. Uber, Skjutsgruppen, Cykelköket, ToolPool, Lånegarderoben, Girl Meets Dress, Zipcar, Re:toy, tidsbanker, Tjikko, Kickstarter, Indiegogo, Citybikes, Creative Commons och Streetbank är bara några av många exempel som är väl värda att inte bara inspireras av utan också börja använda. Allt som inte har ett stort affektionsvärde eller som vi använder hela tiden kan vi dela. Du kan säkert komma på nya bra affärsidéer för delningsekonomin på bara någon minut och jag hoppas att Tictail snart gör en lika smidig lösning för delningssajter som de gjort för webbutiker.

Jag och mina vänner Rikard, Alex, Andreas och Carl gjorde också slag i saken och lanserade en delningssajt. Den heter Workaround och är lite som ett Airbnb fast för arbetsplatser och mötesrum (se vinjettbild). Moderna företag blir ju alltmer snabbrörliga men fastighetsbranschen vill fortfarande skriva dyra kontrakt på minst tre år. Samtidigt står en massa bra lokaler tomma antingen hela tiden eller delar av dygnet. Med Workaround kan din lägenhet vara frilanskontor när du ändå är på jobbet, ert möterum kan användas av andra team de dagar ni ändå inte är där och butiker, barer och gallerier kan vara alltifrån pop-upbutiker till eventlokaler de delar av dygnet de ändå inte används. Byggnader är som bekant en av de allra värsta utsläppskällorna och kan vi öka nyttjandegraden kan vi lika snabbt minska utsläppen bara med hjälp av en internetlösning.

”Allt som inte har ett stort affektionsvärde eller som vi använder hela tiden kan vi dela”

Jag menar att Sharing Economy är ett naturligt sätt att ordna ekonomin nu när vi har internet. Det gör det lätt att matcha utbud med efterfrågan och snart blir den nog en hörnsten i mainstreamekonomin. Såhär är det alltid. Först kommer den nya tekniken och konsekvensernas omfattning ser vi först senare. Först kom tryckpressen och först långt senare kom det moderna rättsväsendet till följd av att vi kunde trycka lagböcker… Internets påverkan på ekonomin vet vi alltså inte än. Den uppfinner vi nu och gör vi det rätt blir den cirkulär.

Jag tycker att det är djupt fascinerande att visualisera hur stor skillnad en fullt implementerad Sharing economy skulle göra. Hur mycket mindre skulle miljöförstöringen bli om vi delade på allt vi kunde? Hur mycket skönare skulle det vara att leva om man hade tillgång till nästan allt men nästan helst slapp äga? Hur skulle staden/samhället ens se ut om vi behövde så många färre saker av varje och vad skulle vi göra med all plats som blev över?

Men tillbaka till vår utskällde klädjätte på Copenhagen Fashion Summit. Menar jag att alla helt ska sluta producera saker och bygga delningssajter istället? Jag menar att Sharing Economy är den bästa komponenten vi hittills känner till för vår cirkulära ekonomi och därför bör de saker som produceras göras för den. Som jag ser det leder detta till tre designprinciper:

1) Designa bara saker som behövs.

2) Designa dem så att de håller för att delas många gånger.

3) Designa så att allt kan tas isär och återvinnas, men först när de inte kan delas längre.

Det är dags att lämna massproduktion och masskonsumtion. Tillgång till mycket kan vi numera få ändå om vi vill.

”Sharing Economy är den bästa
komponenten vi hittills känner till för
vår cirkulära ekonomi”