Under senare år har ett nytt begrepp letat sig in i debatten kring miljö och hållbar utveckling: cirkulär ekonomi. Löftet är ökad affärsnytta genom att resurser används mer effektivt, genom smartare återvinning, kompostering och affärsmodeller som bygger på att hyra och dela plagg.

Den här texten skrev jag ursprungligen för Ada Sweden, en verksamhet i Västra Götalandsregionen som stödjer kreatörer inom mode, arkitektur, design med mera. Denna version skiljer sig något i redigeringen jämfört med den som Ada Sweden publicerade i april 2015.

I februari i år släppte Filippa K tre basplagg i den nya kollektionen Long Lasting Simplicity. Plaggen är ett resultat av två års arbete med att analysera vilka material och andra aspekter som gör produkterna så naturliga, långlivade och återvinningsbara som möjligt. Samtidigt började man erbjuda tjänsten Lease som ger kunden möjlighet att hyra säsongens mode. Uthyrningssortimentet består av kostymer, klänningar och accessoarer för mer speciella tillfällen (bilden nedan). Dessutom kan gamla plagg nu lämnas in i butik – Filippa K Collect – vilket ger rabatt på nästa köp. De produkter som är i tillräckligt gott skick går till försäljning som vintage.

Filippa K:s satsningar är alla exempel på sådant som kan ingå i en cirkulär ekonomi, en vision om en framtid där materiella resurser används mer effektivt. Cirkulär ekonomi är också det begrepp som det surras allra mest om i debatten kring miljö och hållbarhet sedan en tid tillbaka, mycket därför att det förväntas kunna förena affärsnytta med miljönytta. Cirkulära affärsmodeller är ett samlingsnamn för sätt att göra affärer som sluter kretsloppen kring material och håller produkter i cirkulation längre. I sin renaste form handlar det om att sätta tillgång framför ägande och sälja funktionen av en produkt istället för produkten i sig, genom olika typer av hyr-, leasing- och abonnemangsmodeller. Utvecklingen går just nu mot att fler och fler vågar prova denna typ av modeller, förutom Filippa K bland annat svenska varumärken som Houdini, Uniforms for The Dedicated och holländska Mud Jeans.

Allt sedan industrialismens början har vi tagit ut råvaror, tillverkat produkter och förpackningar som vi sedan konsumerat och gjort oss av med på soptippar och genom att elda upp dem – en ekonomisk modell med ett linjärt flöde av material. Genom att anamma det cirkulära synsättet har vi en möjlighet att komma bort från den slit-och-släng-modell som vårt befintliga ekonomiska system bygger på.

Vi köper idag mer kläder än någonsin. Enligt siffror från forskningsinstitutet Swerea konsumerar vi 130 miljoner kilo textilier varje år i Sverige. Mycket av det vi köper använder vi några få gånger. Plaggen blir liggande i garderoben och slängs slutligen – 103 miljoner kilo textilier hamnar varje år i soporna i Sverige. Detta är förstås sorgliga siffror, givet att tillverkning av textilier är enormt resurskrävande. Exempelvis krävs det mellan 7000 och 29 000 liter vatten och upp till ett kilo olja för att tillverka ett kilo bomull. Dessutom används stora mängder bekämpningsmedel, konstgödsel, kemikalier och färgämnen i tillverkningsprocessen.

Kläder har samlats in i flera av de stora kedjors butiker under en tid nu, ofta förenat med någon typ av rabatt för kunden. I H&M:s fall har man har man hållit på i flera år, men även kedjor som Hemtex, Lindex, KappAhl och Indiska samlar in plagg som antingen går till välgörenhetsorganisationer för second hand-försäljning, eller tas om hand av det schweiziska företaget I:Co. I det senare fallet kommer även utslitna och trasiga textilier till nytta och kan i finfördelad form exempelvis bli stoppning i kuddar och leksaker, eller användas som fyllnad i byggmaterial. Med appen Cirqle kan man se var plagg kan lämnas in, och vilka belöningar i form av rabatter som de olika butikerna erbjuder.

”Nyckeln till det cirkulära samhället är på sikt att redan i designledet se till att material, produkter och affärsmodeller stödjer cirkulära principer”

Med hjälp av återdistribution (second hand-försäljning) och I:Co:s processer förlängs alltså produkternas och materialens livslängd, och det är ett steg på vägen mot ett mer cirkulärt tänk i textilbranschen. Men dessa initiativ ”sluter inte cirkeln”. Nyckeln till det cirkulära samhället är på sikt snarare att redan i designledet se till att material, produkter och affärsmodeller stödjer cirkulära principer. Inspiration hämtas från naturen där avfall hela tiden blir näring till nya processer. I ett cirkulärt samhälle cirkulerar material i distinkta flöden – det biologiska, där material är designade för att kunna återgå till biosfären utan att orsaka skada, och det tekniska, där material är designade för att gå tillbaka till industrin med bibehållen kvalitet.

Den cirkulära ekonomiska modellen kan schematiskt ritas enligt figuren ovan, med exempel på materialflöden och processer i det biologiska och det tekniska kretsloppet. Ju tightare cirklar desto mer värde behålls i materialen.

Naturliga material återförs till det biologiska kretsloppet och skapar värde genom att näringsämnen förs tillbaka till jorden (kompostering), eller blir biogas och biogödsel (rötning). För att textiler ska kunna ingå i det biologiska kretsloppet utan att göra skada krävs det att de är gjorda av 100 procent naturmaterial (ej kompositer av typen 90 procent bomull, 10 procent syntetmaterial). De får inte heller innehålla skadliga kemikalier eller färgämnen. Faktum är att det är ganska svårt att hitta plagg idag som är tillverkade enligt dessa principer – det är inte för inte som det är förbjudet att kompostera textilier inom EU…

Ett lovande material som används av exempelvis varumärket Icebreaker för underställ, mössor och liknande är ren merinoull. Houdini har sin egen variant som de kallar för MerinoSilk, som innehåller en del silke. Hampa och bambu har också god potential som biologiska näringsämnen, liksom ännu relativt outforskade material gjorda av agave, jute, rami, mjölkprotein och nässlor. Filippa K har i sin Long Lasting Simplicity-kollektion valt att använda sig av Tencel, ett cellulosabaserat viscosematerial som framställs av skogsråvara. Man har också valt bort plastknappar och istället använt torkade frukter från corozopalmen, vilket gör att dessa plagg är helt naturliga och kan ingå i det biologiska kretsloppet eller återvinnas genom den svenska världsunika processen Re:newcell som bryter ner cellulosabaserade plagg till grunden och bygger upp dem till ny fiber.

”En spännande tanke är att också öppna för en ny typ av fast fashion med plagg som går tillbaka till naturen efter ett kort användande”

Ofta talar man i hållbarhetssammanhang om slow fashion, ett begrepp som rymmer sådant som att köpa tidlösa plagg, satsa på kvalitet framför kvantitet och vårda plaggen så att de håller sig fräscha länge. Men med möjlighet att utvinna värde ur vissa textila material genom kompostering och rötning är en spännande tanke att också öppna för en ny typ av fast fashion med plagg som går tillbaka till naturen efter ett kort användande. Det är ju så att de flesta plaggs miljöpåverkan är hög också i användarledet eftersom energi åtgår för tvätt och tork. Kanske kommer vi i framtiden ha engångsunderkläder som läggs i komposten på kvällen – och så satsar vi på tidlös kvalitet när det gäller mer komplexa plagg.

På den tekniska sidan i modellen över den cirkulära ekonomin är traditionell materialåtervinning minst värdeskapande och underhåll av produkter (”lappa och laga”) och innovativa affärsmodeller som stödjer återanvändning mest värdeskapande. Dagens återvinning (en sorts Återvinning 1.0) kommer en bit på väg, men ofta förlorar materialen i kvalitet för varje återvinningsvarv. I en cirkulär ekonomi har vi designat tekniska material som kan återvinnas om och om igen, utan att förlora i kvalitet (så kallad upcycling eller Återvinning 2.0). Polyester är med rätt process ett lovande material för detta ändamål. Houdini arbetar med det japanska företaget Teijin som utvecklat en process där gamla polyesterplagg som Houdini samlat in i butik kan bli ny råvara. Puma har en liknande process som utvecklades för kollektionen InCycle från 2013.

Mest intressant blir det om företag designar sina affärsmodeller på ett nytt sätt där man säljer tillgång till produkten snarare än produkten i sig. Detta blir möjligt genom en uppluckrad syn på ägarskap – vi lever i ett begynnande postmaterialistiskt samhälle där vi redan idag har bytt ägande av skivor och filmer mot Spotify och Netflix, och där vi kan hyra ut vårt boende via Airbnb och vår bil via Flexidrive. Vi kan dela bilresa mellan Göteborg och Stockholm med några andra med hjälp Skjutsgruppen och få loss en borrmaskin för en dag från Toolpool för att sätta upp en hylla. ”Det är inte borrmaskinen jag är ute efter, det är hålet”, som Rachel Botsman skriver i boken What’s Mine Is Yours. Denna typ av innovativa affärsmodeller där vi delar på materiella resurser är den renaste formen av cirkulär ekonomi. Och det är det som Filippa K:s Lease-koncept är ett exempel på. Tanken är att hyra ut plagg som vi behöver mer sällan, som finare festkläder. Samma tanke finns i Houdinis uthyrningsverksamhet som nu är inne på tredje säsongen: De flesta av oss använder inte skidkläder mer än någon vecka om året – så varför då inte hyra precis som vi hyr skidor och pjäxor? Ett helset med jacka och byxa kostar 550 kr för en helg och 1100 kr för en vecka. Kunden får tillgång till det senaste utan att betala vad den typen av plagg kostar att köpa, och sparar dessutom plats i garderoben under året. Houdini får en ny typ av intäktsflöde och det blir möjligt att få feedback på hur plaggen fungerar på ett sätt som sällan sker vid köp. Vinn-vinn.

Ytterligare ett svenskt exempel är Uniforms for The Dedicated med initiativet Time Share (bilden nedan) som innebär att man kan hyra utvalda kavajer ur den senaste kollektionen för en helg eller vecka, priset är då 15 respektive 20 procent av vad det kostar att köpa motsvarande plagg. Företaget vill med denna möjlighet skapa ”a new kind of freedom, providing you with an alternative to buying a garment”.

Vid sidan av de initiativ som drivs av de tillverkande företagen finns hyrbutiker som Rent-a-Plagg i Åre, och inte minst alla de ”klädbibliotek” som poppar upp till höger och vänster: Lånegarderoben i Stockholm, Klädbiblioteket i Uppsala, Klädoteket i Göteborg, Swopshop i Malmö och Klädbibblan i Linköping. Dessa verksamheter fungerar som bibliotek där man mot en årsavgift får låna ett visst antal plagg i månaden. Eller varför inte låna direkt ur din grannes garderob, med hjälp av tjänsten Rentez-vouz…?

”Planerat åldrande blir med affärsmodeller som bygger på att hyra och abonnera möjligt att förpassa till historien”

Planerat åldrande – det vill säga att som affärsdrivande mekanism designa en produkt så att den går sönder efter en viss tid – blir med affärsmodeller som bygger på att hyra och abonnera möjligt att förpassa till historien. Givetvis är många av exemplen ovan småskaliga och i sin linda, och de går kanske att betrakta som marknadsföring för de respektive varumärkena, men de rymmer också en verklig öppning mot ett samhälle som inte är baserat på slit-och-släng eftersom incitamenten i designledet förskjuts radikalt: När produkter designas för uthyrning behöver de göras mer robusta och vara enkla att laga och uppdatera, eftersom företagen tjänar mer pengar ju längre produkterna håller och kan användas på nytt och på nytt.

 

 

Foto Filippa K, Kalle Gustavsson/Uniforms for The Dedicated. Illustration Tobias Jansson (fritt efter Ellen MacArthur Foundation).