Genom industriell symbios, där en aktörs avfall blir en annans resurs, finns stor potential att introducera cirkulär ekonomi till vårt svenska näringsliv. Emma Dalväg, hållbarhetskonsult på Hifab, skriver om sina erfarenheter av att jobba med symbiossamverkan.

Detta är ett gästinlägg. Eventuella ståndpunkter som uttrycks är skribentens egna och delas inte nödvändigtvis av CircularEconomy.se.

Industriell symbios benämns av professor Mats Eklund vid Linköpings universitet som ”vetenskapen om det som blev över när alla fokuserade på sin kärnverksamhet”. Själv brukar jag förklara industriell symbios som en av metoderna för att nå visionen om en framtida cirkulär ekonomi, där vi inte längre har avfall utan resurser som cirkulerar om och om igen. Grundidén för industriell symbios är att avfall från en aktör kan bli en resurs för en annan. Den ursprungliga definitionen av industriell symbios, de så kallade 3-2-kriterierna som formulerats av professor Marian R Chertow vid Yale University, säger att en industriell symbios innebär att minst tre aktörer utbyter minst två resurser med varandra. Men under senaste åren har flera aktörer föreslagit vidare definitioner av vad industriell symbios är, där till exempel kunskap och mänskliga resurser kan ingå som ett resursutbyte utöver de mer vanligt förekommande energi, vatten, material, och andra fysiska resurser.

En av anledningarna till att jag ser industriell symbios som en spännande metod är att den har stor potential att få befintliga svenska företag att bli en del av en cirkulär ekonomi idag utan att behöva ställa om sin affärsmodell. Många industrier har stora och kontinuerliga avfallsflöden som antingen kostar pengar att göra sig av med, exempelvis slaktavfall, eller åtminstone inte skapar något värde, exempelvis ånga. Stora kontinuerliga flöden är perfekta för att bli råvara för en annan aktör. Och ju renare resursen är från föroreningar desto högre potential har den i ett cirkulärt flöde.

 

”Företagen i Kalundborg sparar
15 miljoner dollar per år genom att designa bort avfall genom symbiossamverkan”

 
Hur kan då en industriell symbios se ut? Det mest omtalade exemplet i Europa är Kalundborg Symbiosis i Danmark. Där stod man redan på 60-talet inför ett problem. Kommunens öppna vattentäkt började sina och samtidigt fanns det risk att företagen och arbetstillfällena skulle lämna kommunen. Aktörerna gick samman och ställde sig frågan om man kunde använda vattnet på ett smartare sätt. Kunde en aktöre se till så att vattnet skickades vidare till grannföretaget då det använt klart vattnet? Man började ”dela” på vatten och över tid har de lokala företagen delat på fler och fler resurser. 2015 delades över 25 olika slags resurser mellan ett större antal aktörer. En av sakerna som är spännande med Kalundborg är att det har forskats mycket på dess utveckling. Begreppet industriell symbios myntades faktiskt i ett av dessa forskningsprojekt och vi vet bland annat att företagen i Kalundborg sparar 15 miljoner dollar per år genom att designa bort avfall genom symbiossamverkan.

 
Ett annat exempel på industriell symbios är klustret kring kemiföretaget Kemira i Helsingborg. Idag driver företaget, utöver sin kärnverksamhet, en industripark baserad på symbios. Ett 20-tal företag inom bland annat kemi och livsmedel delar idag energi, material, logistik och infrastruktur. En stor del av resursutbytet är överskottsenergi från Kemiras produktion som utöver att användas i industriparken också bidrar till det kommunala fjärrvärmenätet. Kemira och Industry Park of Sweden, som industriparken heter, är ett bra exempel på det som forskningen inom industriell symbios kallar att bygga en symbios utifrån ett ankarföretag – ett företag med en stor volym av överskott av en eller flera resurser som symbiosen sedan kan växa utifrån.

En utmaning som många symbioser står inför är frågan om vem som ska betala för infrastrukturen. I Industry Park of Sweden delar alla aktörer på kostnaderna för den infrastruktur som möjliggör symbiosutbyte, som en del av hyreskostnaderna för att ha sitt företag i parken.

 

”Den ena symbiosen är kopplad till biogasanläggningen som nu börjar byggas. Den andra är kopplad till en landbaserad fiskodling, med alger som renar dess vatten.” 

 
Ett tredje exempel är symbiosen som håller på att utvecklas i Sotenäs i Bohuslän. Även Sotenäs kommun stod inför en utmaning. Den lokala beredningsindustrin som tillverkar produkter från havsråvaror som sill- och laxprodukter hade nått sitt tillståndstak för hur mycket processvatten de fick släppa ut. Så trots att efterfrågan på fisk ökar kan de inte öka sin produktion på orten. Och skulle de flytta någon annanstans skulle kommunens största arbetsgivare försvinna, vilket vore förödande. En entreprenör och tidigare vd för en av beredningsindustrierna hade en idé: Tänk om processvattnet och fiskrenset kunde fungera som råvaror till en biogasanläggning som också delvis renar vattnet, då skulle problemet försvinna. Parallellt fick en tjänsteman på kommunen ett ord för sin vision om kommunens framtida näringsliv: industriell symbios. Nyckelpersoner från Sotenäs kommun åkte på studiebesök till Kalundborg och en konkret vision började ta form. Istället för att bara bygga en biogasanläggning så kunde fler nya företag kopplas på symbiosen. Nu, 2018, driver kommunen Sotenäs symbioscenter med sex tjänstemän som på olika sätt arbetar för att stimulera näringslivsutvecklingen genom symbios. Utöver det börjar två faktiska symbioser ta form. Den ena är kopplad till biogasanläggningen som efter över fyra år av överklaganden nu börjar byggas. Den andra är kopplad till en landbaserad fiskodling, med alger som renar dess vatten, ekologiskt gödsel till lokala jordbrukare från biogasslammet och nya företag som servar symbiosen, såsom uppfödning av smolt (unga laxar).

Leif Andreasson som leder satsningen på industriell symbios i Sotenäs visar en karta över hur kopplingarna mellan de olika verksamheterna är tänkta. Illustrationen nederst visar samma karta i en något förenklad version. Foto Tobias Jansson

Samtidigt växer kuststädernas utmaning med strandskräp och plast i havet. Så på olika sätt försöker Sotenäs kommun och den lokala organisationen Fiskareföreningen Norden hitta former för att göra den växande mängden plast till en resurs. Man samlar idag in uttjänta fiskeredskap och strandskräp som sorteras i olika fraktioner lokalt och görs till ny plast i Danmark. Parallellt utvärderas om det kan bli en lokal plaståtervinningsstation i kommunen då det idag inte finns någon i Sverige som kan ta emot plast från havet. Detta är en möjlighet att skapa lokala enkla jobb och en intäkt från problemet med plastskräp på stränderna, som man ändå måste lösa för att fortsätta vara en attraktiv kustort.

Sotenäs i Bohuslän har ett spektakulärt läge. I kommunen ingår Smögen, känt för sin klassiska brygga med restauranger och butiker. Nu finns här också Symbioscentrum, som binder samman verksamheter inom kommunen. Foto Tobias Jansson

En sak som fascinerar mig i Sotenäs är den tydliga roll som kommunen fått att stimulera en lokal näringslivsutveckling genom symbios. Man gör det bland annat genom att tillhandahålla en plats för företag att testa sina symbiosidéer småskaligt, och genom att bygga ett nätverk av experter och forskare som kan stödja de lokala företagen.

Intressant är också några av företagens förmåga att hitta nya intäktsströmmar i sina affärsmodeller. Ett exempel är Swedish Algae Factory som odlar kiselalger. I pyramiden nedan visas en resurshierarki som Swedish Algae Factory är ett bra exempel på. Genom att producera högkvalitativa resurser kan de sälja algens skal till kosmetikatillverkning eller högteknologiska implementationer för framtidens solceller. Frågan är om de kan göra något av de delar av algerna som då blir över? Idag tittar de på om man kan göra fiskfoder och låta de delar av algen som inte går att göra något med lämnas till biogasanläggningen och bli energi. Ju högre upp i pyramiden desto högre värde har råvaran och kanske kan avfallet bli en sekundär intäktsström en eller flera våningar ner i pyramiden.

Genom mitt arbete med flera kommuner och företagskluster kring industriell symbios har ett antal barriärer som vanligtvis dyker upp, och ett antal nycklar till framgång framträtt. Majoriteten av dem återfinns också i forskningen. De tre viktigaste nycklarna till framgång är, som jag ser det:

1 — Att någon äger processen och driver den framåt. I Sotenäs är det tjänstemän på Symbioscentrum, i Kalundborg betalar alla deltagande aktörer för att tillsammans finansiera en samordnare, och i Helsingborg är det ankarföretaget Kemira som driver symbiosutvecklingen framåt.

2 — Att kartlägga de symbiossamarbeten eller andra fungerande samarbeten som redan sker och använda det som en så kallad språngbräda, för att skapa fler symbioser.

3 — Att man lyckas visa på nyttorna för alla inblandade.

De vanligaste barriärerna som hindrar det från att hända är ofta:

1 — Att samarbetet och förtroendet för att börja testa samverkan genom symbios inte finns.

2 — Att lagar och förordningar om avfall och överföring av resurser mellan företag inte är anpassade efter ett cirkulärt tänk.

3 — Att man inte lyckas hitta former för att dela information så att alla i nätverket kan få information om de avfall som ”finns över”.

 

LÄS MER

Linköpings universitets portal för symbioser i Sverige

Kalundborg Symbiosis i Ellen MacArthur Foundations casesamling

Sotenäs Symbioscentrum i rapporten Green Growth in Nordic  Regions (Nordregio, 2016)

Håll havet rent och Ren kustlinje om insamling av plast i haven

Industriell symbios – lokal samverkan för hållbart näringsliv, ett material om hur man kan starta en symbiossamverkan som tagits fram av Sotenäs kommun tillsammans med oss konsulter på Hifab, Dals-Eds kommun och Falköpings kommun

Barriers to Industrial Symbiosis, forskarrapport om industriell symbios