Naturskyddsföreningens årsbok 2015, med den smarta titeln Ägodela, tar ett samlat grepp på delningsekonomin. Staffan Winter har funderat kring delandets roll i den cirkulära ekonomin, inför Naturskyddsföreningens träff i Stockholm den 7 mars där boken presenteras.

Det här är ett gästinlägg av Staffan Winter, ordförande i Söderorts Naturskyddsförening i Stockholm. Ståndpunkter som uttrycks är skribentens egna och delas inte nödvändigtvis av Tobias Jansson / CircularEconomy.se

Årets bok från Naturskyddsföreningen heter Ägodela, med underrubriken Köp mindre – få tillgång till mer. Det är en viktig bok. Viktig på det sättet att den tar upp något som håller på att hända i samhället och som påverkar hur vi ser på ägande, konsumtion och även på relationen mellan oss människor. Det som händer är bra – för miljön, för ekonomin och för oss själva. Det handlar i grunden om ett annat förhållningssätt till ägande. Vi går från att äga och behålla själva till att låna ut, dela eller äga tillsammans, men även att återanvända istället för att slänga. Det här är inget nytt. Så har människor levt i tusentals år, före det individcentrerade konsumtionssamhällets intåg. Vi har dessvärre de senaste decennierna vant oss vid en allt annat än hållbar livsstil baserad på köp-slit-släng.

Nu håller detta på att ändras – och inte som ett resultat av politiska beslut utan helt naturligt via förändrade värderingar! Dessa nygamla värderingar, att dela i stället för att äga, brukar gå under benämningen delningsekonomin. Ägodelandet, som alltså växer fram ur ett naturligt behov av att dela med sig på olika sätt, är samtidigt en del av ett större sammanhang: den cirkulära ekonomin. Slit utan släng – den cirkulära ekonomin.

Dagens samhällsekonomi brukar beskrivas som en linjär ekonomi där råvaror utvinns, förädlas till produkter som sedan säljs och används varefter de slängs bort. Skräpekonomin är ett annat ord för den tid vi lever i nu, och med skenbart oändliga resurser kan denna ekonomi hållas igång. Ett tydligt exempel på konsumtionssamhällets baksida är det faktum att 98 procent av alla råvaror som används i tillverkningsindustrin har blivit avfall inom ett halvår. Just detta avfall är symtomatiskt och ett tecken på att den västerländska samhällsekonomin faktiskt är felkonstruerad. Samhället kräver enorma mängder råvaror och genererar enorma mängder avfall. Att det årligen globalt tillverkas och slängs nästan 1 000 miljarder plastpåsar är inget annat än ett ofattbart slöseri.

Men det arbetas på modeller för hur ett samhälle där allt återvinns kan tänkas fungera. Ett sådant samhälle baseras på cirkulär ekonomi där man återför såväl uttjänta produkter som tekniskt avfall tillbaka till industrin. I detta synsätt ingår också ett biologiskt kretslopp i full samklang med naturen. Det enda som tillförs utifrån är förnybar energi samt minimala mängder ”nya” råvaror. Istället för att sälja sina produkter kommer företagen enligt dessa modeller att hyra ut dem, och ansvara för dem, för att sedan ta tillbaka produkterna när det behövs service, uppgraderingar eller ”omtillverkning”. Man äger alltså inte golvlampan. Man hyr den av ett lampföretag och betalar för tillgången till lampan. Ett kretsloppstänkande av den typ cirkulär ekonomi står för innebär är en förutsättning för ett samhälle som är evigt ekologiskt hållbart.

”Nuvarande marknadskrafter verkar i den befintliga ekonomin och måste programmeras om’ för att hitta intjäningsmöjligheter i den cirkulära ekonomin”

Sannolikt dröjer det dock innan vi har ett fullt fungerande sådant samhälle. Nuvarande marknadskrafter verkar i den befintliga ekonomin och måste ”programmeras om” för att hitta motsvarande (eller bättre) intjäningsmöjligheter i den cirkulära ekonomin. Skiftet äger helt enkelt rum när den cirkulära ekonomin är mer lönsam än den nuvarande linjära. Just detta börjar man nu från politiskt håll ta fasta på och stödja i olika former. I december 2015 sjösatte EU-kommissionen Circular Economy Package för att bland annat skapa förutsättningar för samhälle och företag att verka inom en cirkulär ekonomi. I paketet ingår direkta och indirekta styrmedel i form av handlingsplaner för att minska matavfall, regelverk för återvunna råvaror, riktlinjer för produktutformning för att förlänga hållbarheten och underlätta reparation, för att ta några exempel. Men som det beskrevs inledningsvis skapas redan idag ”spontant” en ekonomi i samma anda, som passar som hand i handske i det cirkulära synsättet – nämligen delningsekonomin.

Illustration Gustaf Öhrnell

Ett av problemen med vår nuvarande samhällsekonomi är överflödet av produkter. Detta överflöd är i själva verket en biprodukt av konsumtionssamhället där företags intjäning baseras på försäljning ihop med människors vilja att äga produkter, som en följd av praktiska behov men även social status. Problemet belyses bäst med en av våra käraste ägodelar – bilen. Det krävs ofattbara mängder resurser för att tillverka en bil, både i form av material och energi. Den kostar oss även en rejäl hög med pengar – både att köpa och att äga. Ändå står de drygt 1 miljard personbilarna som idag är i bruk i världen parkerade och oanvända 95 procent av tiden. Det kan man ju tycka är bra. En rullande bil skitar ju ned och korkar igen. Absolut. Men det är inte det saken gäller; tillverkningen av en bil kräver lika mycket energi som tre års energiförbrukning i en normalstor villa, för att inte tala om alla råvaror. Ett annat klassiskt exempel är symaskinen. Hur stor del av tiden står den oanvänd i garderoben? Samma sak där – den krävde naturresurser att tillverka och pengar att köpa, och nu står den där.

Vi gör alla en liten miljögärning när vi väljer att sälja en överflödig golvlampa på Blocket i stället för att köra den till tippen. Men det gäller ju bara produkter som vi inte har användning för längre. Symaskinen vill vi ju ha kvar, men den står ändå mest och samlar damm. En av kärnidéerna i delningsekonomin är att ”ledig kapacitet” utnyttjas smartare. Du äger fortfarande symaskinen men du hyr eller lånar ut den till någon som tillfälligt behöver en – någon som inte har en egen.

Genom att utnyttja de produkter vi har på ett bättre sätt kommer det inte finnas samma behov av att tillverka helt nya. Det gäller allt från att köpa begagnade kläder, att dela på en gräsklippare, att vara med i en bilpool eller samåka. Annat som förlänger produkters livslängd är att laga sådant vi tidigare slängde. Målet, eller konsekvensen, är ett minskat behov av fabriksnya varor och en minskad produktion av skräp.

”Vi växlar över från att låna av framtiden där vi inte kan betala tillbaka, till att vara smarta konsumenter och delaktiga medmänniskor”

Inom Naturskyddsföreningen har vi sedan länge sett styrkan och potentialen i delningstänkandet. Det skapar en möjlighet att äntligen rätta munnen efter matsäcken, utan att ge avkall på livskvalitet – snarare tvärtom. På det positivaste av sätt växlar vi över från att låna av framtiden där vi inte kan betala tillbaka, till att vara smarta konsumenter och delaktiga medmänniskor. Att dela på våra gemensamma resurser och det som vi borde äga tillsammans. Att ägodela! Årets bok, Ägodela, beskriver och exemplifierar delningsekonomin, och är därför mycket angelägen.

––

Den 7 mars 18.00-20.00 ordnar Söderorts Naturskyddsförening en föreläsning i Stockholm där boken Ägodela presenteras och där du får möjlighet att ställa frågor. Maria Adervall Berglund, huvudredaktör för boken, berättar om vad den nya delningsekonomin kan innebära i vardagen.
Föreläsningen hålls på Naturskyddsföreningens rikskansli, Åsögatan 115, 2 tr. Info och anmälan: Senast 3 mars till staffan.winter@hotmail.com, 070-516 12 34.

Skribenter i boken är Mark Levengood, Johanna Sandahl, Karin Bradley, Carl-Axel Fall, Ida Nilsing, Annie Hellquist, Magnus Jiborn, Fatima Grönblad, Dan Hallemar, Bahare Haghshenas, Emma Schütt, Jenny Damberg, Martin Gelin, Emanuel Karlsten, Eva Eiderström och Maria Adervall Berglund. Illustrationer av Gustaf Öhrnell.